Tidigt på dagen, när jag promenerar iväg från stationen i morgondiset, går jag förbi en kvittrande vägg. Den är helt underbar och inte alls vad man väntar sig en grå morgon i kalla Norden. Nej, den hör inte hemma här, den hör ihop med medelhavet som en del av ett vitkalkat hus vid en bygränd någonstans. Det är i alla fall det jag associerar till, och om jag skulle tillåta mig att stanna upp och blunda så skulle bilden bli än mer verklig och detaljerad. Tänk att en rödbrun tegelvägg täckt av murgröna och annat, med finkar som kvillrar av hjärtans lust, kan vara så härlig.
