Det här inlägget hör egentligen hemma i måndags, men bättre sent än aldrig!
Intet ont anande satt jag på veckomöte med kollegorna måndag morgon. Halvvägs in i mötet hände det något. Min manliga, äldre kollega börja prassla med något bakom ryggen och min chef ser glad och förväntansfull ut. ”Vi vet ju att du fyller år…” säger de. ”Näe?” säger jag och ser totalförvånad ut. ”Ja, inte riktigt ännu men i nästa vecka är det ju dags. Vi ville passa på att gratulera”. Så räcker de fram en stor bukett blommor och en silvrig påse. Jag ser fortfarande lika förvånad ut men lyckas samla mig tillräckligt för att tacka ändå. Min kvinnliga kollega fattar först. ”Du fyller alltså inte år ännu?” ”Nej, alltså, om lite mer än en månad…” mumlar jag. Hon skrattar länge och hjärtligt vilket på många sätt räddar situationen för den manliga kollegan ser helt bortkommen ut och chefen skäms lite. Sen bjuder de ut mig på fika i stan.
Sambon skrattade riktigt gott åt det hela också, när han kom hem och fick höra historien om den pampiga blombuketten i vardagsrummet. Jag ler fortfarande åt det då och då, när jag kommer att tänka på det. Ett oförglömligt minne av en trettioårsdag som ännu inte har varit.
